nolltillnio

365, 29, 4, 12, 661, 225, siffror som sätter sig i hjärnkontoret. 365 dagar om året, alltid 365 dagar tills du är där igen på samma datum. 29:e februari som återkommer var fjärde år. 12 mars, det är datumet jag föddes på. 661, bussen från Mjölby till Vadstena, 225 grader och sen in med mackorna i ugnen i fem minuter så har du härligt goda varma mackor. En siffra hit eller dit ska väl inte vara någonting? Du har inte feber föräns du har 38 grader i kroppen, 37 är du fortvarande frisk. En miljon eller en miljard, bara en siffra som skiljer. Jag ringde till Nya Zeeland när jag bara skulle ringa en vän några kvarter bort, bara några siffror som inte stämmde. När du ska åka någon stanns, transportera dig, ja då räknas det antingen i tid eller i kilometer/mil. När du handlar så pratas det om hur många potatisar du ska köpa men aldrig hur många lösviktsgodisar som stoppas i påsen utan hur mycket det väger och sen vad alltsammans kostar, i siffror.
Men inte fasiken behöver jag lära mig ekvationer för att gå på promenad, kolla vad klockan är eller handla. Inte tänker jag försäka prenta in någonting jag inte ens förstår och som jag inte har någon direkt använding för. Skulle jag ha det så har jag en vän som är grym på ekvationer och allt vad det heter. Det duger för mig.

heliga halvtimmen på ICA

Jag vet faktiskt inte vilket klockslag de brukar fika på, men de flesta pensionärerna brukar ha förmiddagsfika. Det är antingen för eller efter den som de ger sig ut till ICA affären här i området där jag bor. Mellan halv tio och tio gäller det att full hockeyutrustning om du äns bara ska ut och handla dig lite mellanmjölk. Det är oturligt de dagarna när man glömmer bort att detta är pensionärernas heliga halvtimme i affären. I vart fall, råkar du dyka upp just då och bara måste handla och verkligen inte kan vänta så akta dig mest för träkäpparna, de känns mest. Två och två, rullatorer, käppar, kryckor, rullstolar eller bara väldigt rörigt. Det är inte en glädje att vara där då. Här gäller det att kryssa mellan berskörhet, kundvagnar och att vara aktsam om våra äldre. Jag tycker det är bra, att de går och handlar då, det blir en sådant trevlig stämning i lokalen som det inte så ofta annars blir. Här pratas och hälsas det.
Så länge jag inte behöver vara med den dagarna man behöver inhandla någonting snabbt så är jag nöjd. halv tio, varje vardag...

undanflykt

Jag har plockat ut chokladmuffisen ur ugnen nu och det är gott att äta dem nu när de håller på att svalna och få ett hårt skal på ovansidan och är sådär mjuka och fluffigt varma på insidan. Fika är liksom sådant som är trevlig och en företelse som dyker om allt som oftast. Senast satt jag på kafé i Norrköping med Filip och Krippe. Jag satt och svettades om smalbenen och longboarden stod till vänster om mig lutad mot de stora fönsteret som vätter mot gatan och höll som bäst på att torka. Jag hade beställt in kopp te, den var gigantisk och helt plötsligt säger Filip att han nog skulle vilja börja dansa. Han fortsätter med att säga att det skulle vara skönt att kunna svara när någon undrar om han till exempel ska med och se på film och då kunna svara att han inte kan eller hinner för den delen för att han ska trots allt iväg och dansa.
Jag tycker att han har rätt, det är rätt att hitta någonting som man kan ha som undanflykt. Alla behöver något att gömma sig bakom när livet känns tungt.

vatten

Jag har en väldigt trevlig vän, vi kan prata om allting. Absolut allting. En dag kollade vi på ett teveprogram om vatten och jag frågade honom vad ha tror skulle hända om det inte fanns vatten. Han är ganska smart och han svarade att man då inte skulle kunna äta några grönpåsar (är vakumförpackad frystorkad mat i gröna påsar som man bara blandar ner en viss mägnd varmt vatten i, låter de stå några minuter och sen är det bara att äta) och då skulle inte försvaret behövas för då skulle alla som gör lumpen vara hungriga. Men han hoppas att det finns saft, för det har han hört att man kan göra av mjölk.
Jag tyckte det var ett roligt svar så jag ställde samma fråga några dagar senare. Vad tror du skulle hända om det inte fanns vatten och denna gång svarar han till min besvikelse inte likadant men jag tycker nästan att detta svar var bättre. Han svarar att då skulle man inte kunna äta popcorn för att man bli så törstig utav dem, för att de är så salta. Min trevliga vän är ganska klyftig. Han gick ut skolan med höga betyg, så dum är han inte, snarare väldigt intelektuel. Jag tycker att min väldigt trevliga vän är väldigt trevlig att skratta tillsammans med, för han får mig att skratta.

äpplen

Jag harbestämt möte med två av pojkarna från Smedby, Filip och Krippe, de är två väldigt trevliga pojkar och även mina vänner. Anländer till Norrköping med brädan under armen och några minuter senare dyker de upp och vi drar iväg på våra brädor. Vi konstaterar ganska snabbt att den longboarden som jag har är sannerligen kortast. Vi åker ganska länge och tillslut blev jag alldeles jätte trött i benet som står på brädan. Fika roppar jag, fika ska vi ju göra!?. Filip ringer till sin farmor och helt plötslig var vi påväg till Filips farmor och farfar. Jag har ont i magen, det är inte för att vi ska hem till dem. Vi kliver in hos farföräldrarna och strax därefter bjuds vi att sitta ner i soffan. Sen ska vi helt plötsligt in i köket och där bjuds vi på äppelkräm och mjölk, sockerkaka med äpple, saft (innehåller äpple) rulltårta av märket eldorado, mandelkubb, knäckebröd, saltiner och smör till det. Jag är laktosintoleran och tål inte äpplen, de brukar leda till kraftig magknip. Krippe sitter och skrattar åt hela situationen. Filips farmor rycker i Filips tröjärm och säger "filip, se till så att alla får nu och blir mätta. Filip, gör du lite mer saft". När hon får veta att jag inte tål äpplen, för det var de ända jag våga säga så frågar hon om jag vill ha köttbullar istället. Jag tackar nej.
Filips farfar får syn på de tre longboardsen som står lutade mot väggen och från vardagsrummet hörs hans farmor hojta "-en sådan skulle du väl kunna åka på" till Filips farfar. Vi fnissar
Jag känner mig ganska lättad när vi ger oss av därifrån men på vägen ut frågar Filips farfar mig "-vem polar du med av dessa grabbar?" Generad, jag säger att vi är vänner, för det är det ända vi är. Filips farmor fyller i, "-de är ju gamla scoutkompisar". Tack. Vi åker ner för en av de långa promenaderna och jag får in riktigt snygga svängar med longboarden. Tar pendeltåget hem till Linköping och jag tänker på Tim. Jag tänker på Tim hela vägen till Linköping och jag tänker på honom hela vägen genom Linköping.