Vi har en koltrast i granen. Jag har hört att i flertalet av familjerna som firar jul och har en gran med någon slags utsmyckning på toppen brukar ha en stjärna. Vi har ingen sådan stjärna och så länge jag kan minnas har vi aldrig haft en heller. På den tiden när min bror var liten och hade en del av sin konstnärliga ådra och skaparlust kvar så prydde alltid jularnas granar av en sol. I år sitter det en svart tygkoltrast som ger ifrån sig det karakteristiska ljudet om man trycker på den. Jag ska inte försöka, jag har en vag känsla av att jag kommer välta vår pyramidliknande gran.

När jag var lite ville i stort sätt alla tjejer vara lucia när vi närmade oss jultiderna och vi var tvungna att ställa upp. Jag ville alltid var tärna.
Jag köpte en klänning för några dagar sen, tyckte jag såg bra ut... men jag lyckas alltid bara se söt ut och inte som ni, steg in genom dörren och alla bar klänningar och såg snygga ut. Jag klarar bara av att vara söt, för jag kommer nog aldrig att bli en av alla dom

nolltillnio

365, 29, 4, 12, 661, 225, siffror som sätter sig i hjärnkontoret. 365 dagar om året, alltid 365 dagar tills du är där igen på samma datum. 29:e februari som återkommer var fjärde år. 12 mars, det är datumet jag föddes på. 661, bussen från Mjölby till Vadstena, 225 grader och sen in med mackorna i ugnen i fem minuter så har du härligt goda varma mackor. En siffra hit eller dit ska väl inte vara någonting? Du har inte feber föräns du har 38 grader i kroppen, 37 är du fortvarande frisk. En miljon eller en miljard, bara en siffra som skiljer. Jag ringde till Nya Zeeland när jag bara skulle ringa en vän några kvarter bort, bara några siffror som inte stämmde. När du ska åka någon stanns, transportera dig, ja då räknas det antingen i tid eller i kilometer/mil. När du handlar så pratas det om hur många potatisar du ska köpa men aldrig hur många lösviktsgodisar som stoppas i påsen utan hur mycket det väger och sen vad alltsammans kostar, i siffror.
Men inte fasiken behöver jag lära mig ekvationer för att gå på promenad, kolla vad klockan är eller handla. Inte tänker jag försäka prenta in någonting jag inte ens förstår och som jag inte har någon direkt använding för. Skulle jag ha det så har jag en vän som är grym på ekvationer och allt vad det heter. Det duger för mig.

heliga halvtimmen på ICA

Jag vet faktiskt inte vilket klockslag de brukar fika på, men de flesta pensionärerna brukar ha förmiddagsfika. Det är antingen för eller efter den som de ger sig ut till ICA affären här i området där jag bor. Mellan halv tio och tio gäller det att full hockeyutrustning om du äns bara ska ut och handla dig lite mellanmjölk. Det är oturligt de dagarna när man glömmer bort att detta är pensionärernas heliga halvtimme i affären. I vart fall, råkar du dyka upp just då och bara måste handla och verkligen inte kan vänta så akta dig mest för träkäpparna, de känns mest. Två och två, rullatorer, käppar, kryckor, rullstolar eller bara väldigt rörigt. Det är inte en glädje att vara där då. Här gäller det att kryssa mellan berskörhet, kundvagnar och att vara aktsam om våra äldre. Jag tycker det är bra, att de går och handlar då, det blir en sådant trevlig stämning i lokalen som det inte så ofta annars blir. Här pratas och hälsas det.
Så länge jag inte behöver vara med den dagarna man behöver inhandla någonting snabbt så är jag nöjd. halv tio, varje vardag...

undanflykt

Jag har plockat ut chokladmuffisen ur ugnen nu och det är gott att äta dem nu när de håller på att svalna och få ett hårt skal på ovansidan och är sådär mjuka och fluffigt varma på insidan. Fika är liksom sådant som är trevlig och en företelse som dyker om allt som oftast. Senast satt jag på kafé i Norrköping med Filip och Krippe. Jag satt och svettades om smalbenen och longboarden stod till vänster om mig lutad mot de stora fönsteret som vätter mot gatan och höll som bäst på att torka. Jag hade beställt in kopp te, den var gigantisk och helt plötsligt säger Filip att han nog skulle vilja börja dansa. Han fortsätter med att säga att det skulle vara skönt att kunna svara när någon undrar om han till exempel ska med och se på film och då kunna svara att han inte kan eller hinner för den delen för att han ska trots allt iväg och dansa.
Jag tycker att han har rätt, det är rätt att hitta någonting som man kan ha som undanflykt. Alla behöver något att gömma sig bakom när livet känns tungt.

vatten

Jag har en väldigt trevlig vän, vi kan prata om allting. Absolut allting. En dag kollade vi på ett teveprogram om vatten och jag frågade honom vad ha tror skulle hända om det inte fanns vatten. Han är ganska smart och han svarade att man då inte skulle kunna äta några grönpåsar (är vakumförpackad frystorkad mat i gröna påsar som man bara blandar ner en viss mägnd varmt vatten i, låter de stå några minuter och sen är det bara att äta) och då skulle inte försvaret behövas för då skulle alla som gör lumpen vara hungriga. Men han hoppas att det finns saft, för det har han hört att man kan göra av mjölk.
Jag tyckte det var ett roligt svar så jag ställde samma fråga några dagar senare. Vad tror du skulle hända om det inte fanns vatten och denna gång svarar han till min besvikelse inte likadant men jag tycker nästan att detta svar var bättre. Han svarar att då skulle man inte kunna äta popcorn för att man bli så törstig utav dem, för att de är så salta. Min trevliga vän är ganska klyftig. Han gick ut skolan med höga betyg, så dum är han inte, snarare väldigt intelektuel. Jag tycker att min väldigt trevliga vän är väldigt trevlig att skratta tillsammans med, för han får mig att skratta.

äpplen

Jag harbestämt möte med två av pojkarna från Smedby, Filip och Krippe, de är två väldigt trevliga pojkar och även mina vänner. Anländer till Norrköping med brädan under armen och några minuter senare dyker de upp och vi drar iväg på våra brädor. Vi konstaterar ganska snabbt att den longboarden som jag har är sannerligen kortast. Vi åker ganska länge och tillslut blev jag alldeles jätte trött i benet som står på brädan. Fika roppar jag, fika ska vi ju göra!?. Filip ringer till sin farmor och helt plötslig var vi påväg till Filips farmor och farfar. Jag har ont i magen, det är inte för att vi ska hem till dem. Vi kliver in hos farföräldrarna och strax därefter bjuds vi att sitta ner i soffan. Sen ska vi helt plötsligt in i köket och där bjuds vi på äppelkräm och mjölk, sockerkaka med äpple, saft (innehåller äpple) rulltårta av märket eldorado, mandelkubb, knäckebröd, saltiner och smör till det. Jag är laktosintoleran och tål inte äpplen, de brukar leda till kraftig magknip. Krippe sitter och skrattar åt hela situationen. Filips farmor rycker i Filips tröjärm och säger "filip, se till så att alla får nu och blir mätta. Filip, gör du lite mer saft". När hon får veta att jag inte tål äpplen, för det var de ända jag våga säga så frågar hon om jag vill ha köttbullar istället. Jag tackar nej.
Filips farfar får syn på de tre longboardsen som står lutade mot väggen och från vardagsrummet hörs hans farmor hojta "-en sådan skulle du väl kunna åka på" till Filips farfar. Vi fnissar
Jag känner mig ganska lättad när vi ger oss av därifrån men på vägen ut frågar Filips farfar mig "-vem polar du med av dessa grabbar?" Generad, jag säger att vi är vänner, för det är det ända vi är. Filips farmor fyller i, "-de är ju gamla scoutkompisar". Tack. Vi åker ner för en av de långa promenaderna och jag får in riktigt snygga svängar med longboarden. Tar pendeltåget hem till Linköping och jag tänker på Tim. Jag tänker på Tim hela vägen till Linköping och jag tänker på honom hela vägen genom Linköping.

Berga

Snön har börjat lägga sig i sandlådan och Sveriges flagga som är på halvstång idag fladdrar i vinden som sliter och rycker i den. Jag har bott här i snart 20 år och det är dags att dra vidare.
Det har nog aldrig vart något fel att bo här, fast grannarna har sannerligen växlat. I vår trappuppgång finns det sex dörrar tilll sex helt skilda världar. Lägenheten på första plan till vänster när man kliver in genom porten minns jag att Henrik bodde i med sin familj. Jag minns när jag och en gammal klasskompis gick omkring och plinga på dörrar och sa "bus eller godis", kan inte vart gammal då, kanske max tio år. Vad jag däremot minns är att Ida fick en femma av Henriks far för han tyckte hon var så söt och att jag spydde i trappuppgången. Ida fick åka hem då. När Henrik och hans familj flyttade packade familjen Yngve in i den lägenheten. Jag minns inte så mycket av de heller men jag minns att vi ofta bruka vara ute i sandlåndan och leka pinnen med Madelen som bodde i första lägenheten till vänster, den lägenheten som ligger under oss, Tobias och Elin som bor över mig, Andrea och min bror som fortfrande bor hemma. Pinnen gick ut på att man rita upp lika stora rutor i sanden, varje person fick ett land och man fick välja vilket land man ville vara. Jag brukade vilja vara ett öststatsland. I mitten där alla länder möts sattes en pinne, ungefär en underarmslängd lång. Någon utsågs till att börja säga ett land som någon av de andra hade och denne skulle då springa fram och ta pinnen och skrika stop. Då skulle alla som sprungit iväg för att det inte var deras land som roppades upp stanna och nu fick den med pinnen kasta den på någon, men personen med pinnen måste fortfrande stå kvar i sitt land. Träffar den någon så får personen som kastade pinnen ställa sig i sitt utmärkta område och med hjälp av pinnen rita i sanden och på så sätt sudda ut sin egna gräns och göra sitt land större. Alltså ta land från den andra. Alla återgick till sina länder och den som tjuvat åt sig land fick då skrika ett nytt land och så fortsatte det till någon hade tagit herraväldet eller tills vi blev så osams att någon stack iväg och tjurade. Vi kan inte ha vart så många år då heller.
När familjen Yngve flyttade kom Andrea med sin mor och hennes Peter och dersa lilla gemensama dotter Amanda och flyttade in. Det var tider, för då bodde Andrea, en av mina absolut närmaste och definitivt äldsta vän under mig och Elin, min andra väldigt goda vän över mig. Det var en väldigt bra tid och vi hittade på en massa hyss och det var verkligen glada tider ur barndomen. Andreas halvlillasyster Amanda var på g att lära sig att prata då och lärde sig snabbt att säga abba till mig, innan hon kunde säga Andrea. På den tiden spelade jag och Andrea gitarr på Katedralskolan med vår privata gitarrlärare. Det vi lärde oss då minns jag ingeting av idag. Men kul var det.
När familjen Mal flytta in hade Andrea sen ett tag tillbaka packat sina lådor och flyttat några kvarter bort. Familjen Mal bestod av en mamma som var väldigt benägen om att skrika på något av sina 10 barn. Fadern såg man inte till så ofta. Jag förstår inte riktigt hur de kunde få plats i en 5 rummare, men kanske var de det som tillslut fick dem att flytta. Eller var det klagomålen på att deras musik hördes upp genom köksfläkten, inte bara upp till våran utan även till grannarna över oss.
Sen flyttade det in en familj som jag knappt la märket till och efter dem bor nu en trevlig och rökfri familj med små barn och stor hund.
Mittemot dem i lägenheten på förstaplan till höger bodde familjen Svensson hur länge som helst. De hade en brun hund som hette Lukas och det tycktes bara bli fetare och fetare. Jag mins Herr Svenssons, fru Svensson extra tydligt från den gången då min mamma jobbade som dagmamma och vi såg från fönstret hur en bil började brinna ute på vägen utanför oss. Hur fru Svensson tog sig ut dit och tog hand om de chockade innan ambulans och brandbil kom till platsen. Hon var en snäll dam. Deras barn växte sitt till vuxna individer och flyttade därifrån, en dag flyttade även fru Svensson. In i lägenheten tillsammans med Herr Svensson flyttade en Indier in. Hälsa på dem i trappuppgången ibland när vi korsade varandras vägar och ibland när man passerade förbi utanför dersa fönster kunde man se de vuxna männen trippa omkring med bara överkroppar. Det startade ett företag och jag fattar fortfarande inte vad de handlar om. En dag fick jag höra att herr Svensson flyttat till Jönköping. In flyttade en familj som nu förtiden sprider matlukt i trappuppgången. Kryddigt och härligt.
En våning upp till vänster bor jag, eller där bor mina föräldrar, bror och jag. Ibland händer det att alla läser varsin kalle anka till kvällsmat eller att vi inte alls äter det.
Mitt emot oss bodde familje Frodig. Frollic och jag gick i samma klass länge och vi hitta på en massa dumheter. Vi var grymt dåliga på att smälta choklad för då fatta vi inte vad vattenbad var och när vi micra poppcorn brände vi dem, smälte smör och hällde över för att få bort den brända smaken. Dom flyttade och inkvarterade sig gjorde en hög studenter. De första kullen såg jag inte så mycket mer av än då man hälsa på dem i trappen, på sena nätter kunde man höra att några av dem hade sex. Härligt för dom. Då bruka jag sätta mig i köket och pussla eller bara kolla på teve. De gänget byttes ut om ett skönt gäng där en av dem ofta satt på toaletten och spela gitarr. Det var en fröjd att göra tvåan och ha livemusik samtidigt. Minns jag inte helt fel så såg de ganska bra ut. Nu bor det fortfrande studenter där, utbytesstudenter och vanliga studeneter. Dem är trevliga.
På tredje planet till vänster bodde Gösta när jag var väldigt liten. Han brukade kalla mig för Ebba Grå, Ebba Grön osv, det var beroende på vilken färg jag bar på mina kläder. Dom flyttade och in flyttade ännu flera studenter. På helgkvällar kunde man höra gitarr och scoutsånger. Ganska trevligt, men jag var väldigt liten då.
Efter dom flyttade familjen Thoor in. Just nu är de tre ur familjen som bor där, de har numera 2 hundar kvar, två katter och ett akvarium som är igenväxt med några få fiskar. Jag tycker om att vara uppe hos Elin, det är trevligt där och vi har gjort mycket kul tillsammans.
Mitt emot dem har det flyttat in och ut en massa folk, har inte haft så stor koll på dem. Först tror ja att Jonas bodde där, han var en konstig typ men Madeline tyckde då inte de och de var tillsammans ett tag. Sen flytta de och en annan mysig familj flytta in. Tror mamman var från Holland. De hade två söner som vi bruka kalla Kroppen och Skinnet, efter Göran Kropp och Ola Skinnarmo. Anledning - de bruka vara ute och klättar på de lilla berget utanför. Riktigta bergsbestigare. De flyttade sorligt vis också och in flyttade en familj som fortfarande bor här. De har en hund och en son, kanske en dotter.
Jag kommer nog att sakna allt detta en dag men nu vill jag bara flytta här ifrån. 7 månader kvar tills jag avslutat sista året på gymnasiet. Det känns på något vis som det sista gymnasieåret bara vart jobbigt här hemma. Jag kunde ståt med slutbetygen nu i somras, men jag valde att byta skola, studieort och linje och fick då ett år extra. Det valet jag gjorde känns rätt för mig, men detta extra året hemma har inte alls känts så himla rätt. Kanske tur då att jag om helgerna på i ett hus i skogen och om vardagarna tillbringar mycket tid i Vadstena där jag pluggar. Omväxling förnöjer och hemma bra men borta bäst

Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo,
några månader om året,
så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap,
där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn,
och sjunger underbart.

Att trivas.

Vi tog oss ner till Nice efter tågresan med tejp och räkost. Nattåget till Nice åkte vi i förstaklass och ingen kollade våra andraklass InterRailkort. Ganska skönt. Killarna sov medans jag satt och förundrades av ett rejält åskväder när vi åkte utefter den Franska kusten. Morgonen grydde och jag fick se mina första palmer och Medelhavet för första gången och solen tittade fram mellan molnen. Den dagen fick jag min första solbränna vid Medelhavet i en stad full med enkelriktade gator och soppgubbar med riktiga kvastar av trä och ris som spretar åt alla håll. Jag tycker nog om Nice.
Vi tog in på ett hostel några hundra meter från stationen och medans rummet med dubbelsäng och en nittiosäng städades och molnen skingrades. Jonathan behövde inte dela säng. Vi gick genom staden ner mot stranden och jag åt min första frukost vid Medelhavet på en mysig resturang som erbjöd "american coffe" och creéps. Jag och Tim, han med de snygga musklerna drack kaffe och Jonathan som hade lämnat sin kamera i packningen i förrådet utanför hostlet åt creéps och drack cappocine. Det var en fin morgon och vi hade utsikt över det grönblåa vattnet. Vi chansade på en vinflaska, köpte en korkskruvsöppnare, camembreost och baugetter och satte oss på stenstranden i den 30 gradiga värmen. Sol, vin och bara överkroppar. Nöjd. Något senare bada jag för första gången i Medelhavet, det börja blåsa på och de salta vattnet började få in riktigt shysta vågor, som övergick till ganska jättestora vågor. Efter lite allt för mycket salt i ögonen tog jag mig tillslut upp på stenstranden och satte mig för att torka till lite på de rundslipade stenarna. Grabbarna kom upp men snart var vi i igen. Det vara ett äventyr att bara ta sig i. Jag kom inte ens ut på djupt vatten, kom inte ens till midjedjupt vatten innan vågorna slog ner mig mot stenarna. Jag somna på min handduk i solen istället. Vakna till och en arm låg kring min midja. Att trivas. Vi återgick till hostelet och vi bar på en hel hög vattenflaskor och en vinflaska såklart. Frukost till morgondagen var fixad, den skulle vi äta på färjan.
Det var 30 grader varmt, mörkt och liv och rörelse på invånarna i Nice den kvällen. Jag åt för andra gången på Subway, första gången var i Mullhouse. Nice är najs.
Transportsträckan Nice-Korsika, som är en relativt stor ö i medelhavet tillbringar vi till största del uppe på soldäck, drickandes vin ur kåsa, ätandes baugetter med ost och nutella. Att trivas. Jonathan och jag begav oss ner för att besöka toaletterna, för sådant kan vara nog så behövligt ibland. Det blåste ganska rejält ute på medelhavet den dagen och vi höll oss i ledstängerna när vi gick neråt. Under däck fanns barnfamiljer, ensamstående och sittandes som uppehöll sig med att spy. Inte okej. Känslan av att vi var dyngraka infann sig, i det anseendet att det skulle vart balansen som svek. Båten krängde fram och tillbaka och vi skratta oss hesa. De dryga 6 timmarna på färjan var ett äventyr i sig.

Tejp

Jag har en dålig vana. Det brukar alltid urarta till att jag sitter och tuggar på sladden till mina tejpade hörlurar. Det är ett ganska bra minne, mina tejpade hörlurar. Kan i förbivägen även tillägga att min mp3 är tejpad den också med leukoplast. Anledning? Jag har åkt mycket tåg i sommar. Jag var ute på tågluff med två vänner, Tim och Jonathan. Jonathan är har en stor och bra kamera och Tim har snygga muskler och tycker om att tejpa. Våran resa gick ganska felfri från Malmö till Berlin med nattåget. I Berlin beslöt vi oss för att åka mot Frankfurt, för det finns ju bara ett Frankfrut i Tyskland. Trodde vi, men efter en halvtimme på tåget hittar vi det andra Frankfurt som vi var påväg mot, Frankfurt (Order) på gränsen till Polen. Vi gjorde slag i saken och hoppade av på nästkommande stopp. Vi hamna i Erkner. Erkner var väl lite sådär. En lite station med ett fint staitonshus och några spår. Utanför stationen skymtade rivningshus och grushögar och människorna på den soliga morgonperrongen såg bittra och tysta ut. Det måste bero på att de bara kom tvåa, tvåa i fotbolls EM.
Vi tog oss tillbaka till Berlin och hittade ett snabbtåg ner till Basel i Schweits. 911 kilometer på sex timmar och en maxhastighet på 230 km/h. Efter en lång omgång TP i miniformat, knäckemackor med räkost och säkert 10 olika sovställningar var vi fortfarande inte framme. Då hittade Tim min leukoplast och lånade min mp3. Om sanningen ska fram så var faktiskt ena luren ganska trasig, så det ska han ha tack för. Men i förebyggande syfte så tejpa han den andra luren också samt MP3:n, utifall att den någon gång i framtiden skulle få för sig att gå sönder. Den har hittills inte fått för sig det.

Pendeltåg

Jag har tagit platsen i bussen, långt fram där man kan sitta fyra, två och två mot varandra. Egentligen tycker jag inte om att sitta så pass långt fram, i vart fall blir jag sittande där ensam hela vägen mellan Mjölby och Vadstena och det är någonting visst med att pendla tidiga mornar när fönsterrutan förvandlad till en kapplöpning mellan regndropparna som släppts från höjderna. Med Groundations låt "dem rise" i mina tejpade hörlurar och jag följer några av regndropparna från det vänstra hörnet ner mot mitten på fönsterrutan. Det är fortfranade mörkt ute och ingen Annie på bussen och inte heller någon Jore. Visserligen brukar han åka med sin far, som jobbar på skolan. Det måste vara skönt att få åka bil hela vägen men på något vis föredrar jag nog ändå buss. Direktbussen om jag hade fått välja. Men det kan inte vara lätt alla gånger att ha sin far som lärare, som till exempel när vi för ett tag sen hade Natur- och friluftsliv med honom och han försvinner iväg och låter oss underhålla varandra bäst vi kan, för det kan vi mycket väl. Efter några fem minuter hörs det välkända ropet som bara han kan framkalla. Hur mycket vi har försökt så får vi inte till det där lilla extra. Vi öppnar dörren till friluftsförrådets korridor och där, längst bort i andra änden sitter han men bar överkropp och ett renskin över axlarna. Vi får sätta oss på liggunderlag utefter korridorens väggar och han börjar prata med inlevelse, som att han tagit oss med till stenåldern. Jag möter Annies blick och fnittret går snabbt över till hysteriska skrattanfall. Jore däremot drar luvan över huvudet och kollar bort.
HURSOMHELST, jag åker ensam idag och det regnar ute. Östgötaslätten är vackrare i frost, dimma och soluppgång. Jag sitter och räknar på fingrarna, det gäller vinter- och sommartid. Minns jag inte helt fel så är det dags att ställa om klockan snart, men hur var det nu!? Kan det vara så att man ställer fram klockan på våren för då ställer man ut utemöblerna och på hösten ställer man tillbaka dem, alltså tillbaka klockan. Jag sitter länge och funderar men det måste bli så att det blir en extra timme sovmorgon, så länge man inte bestämnmer sig av någon annorlunda anledning att gå upp en timme tidigare. Då måste det alltså bli att klockan blir 22.00 en timme tididager på kvällen. Hjärnkontoret har tagit semester och lämnat en liten minneslapp där uppe, det prasslar härligt när jag skakar på huvudet.
Under engelska B lektionen är vi full klass, jag, hilding, Felizia, Dennis och, och. Just det, vi är inte flera. Det är vi fyra och Paloma. Lektionerna kan vara uppiggande och fundersamma, läraren är från Spanien och pratar Spanska och Engelska, det tackar vi för. Under dagens lektion prata vi ytters lite om huvudämnet grammatik och destomera om ICA, rädslor, spindlar och lägenhetspriser i Spanien. Gosch! Trots allt detta hann hon även att skälla ut och försöka prata vett med dennis inför oss. Vi två lämna salen och de andra två plockar ihop sina saker och hon säger till dem att jag och Dennis nog inte är intresserade och ska försöka se till att vi byter grupp. Till vilken frågar jag mig och känner hon att en grupp på 2 personer är lagom så visst.
Jag blev däremot smärre chockad då Josef helt självklart börjar prata om att vi ska till Örebro idag. What? Nu ska vi åka till Örebro och kolla på Avenue Q, teater alltså och jag var helt inställd på att åka och jobba med glada och entusiastiska människor som ville ge mig nackspärr tack vare min kunskap om att kunna säkra och deras nyfikenhet om hur det är att klättra eller för den delen bli nerfirad.
Så nu ska hela goa familjen (NF06) upp till örebro, vi åker 16.10 och lär väl återkomma ikväll någongång. Jag vet hur detta kommer att sluta!