Berga

Snön har börjat lägga sig i sandlådan och Sveriges flagga som är på halvstång idag fladdrar i vinden som sliter och rycker i den. Jag har bott här i snart 20 år och det är dags att dra vidare.
Det har nog aldrig vart något fel att bo här, fast grannarna har sannerligen växlat. I vår trappuppgång finns det sex dörrar tilll sex helt skilda världar. Lägenheten på första plan till vänster när man kliver in genom porten minns jag att Henrik bodde i med sin familj. Jag minns när jag och en gammal klasskompis gick omkring och plinga på dörrar och sa "bus eller godis", kan inte vart gammal då, kanske max tio år. Vad jag däremot minns är att Ida fick en femma av Henriks far för han tyckte hon var så söt och att jag spydde i trappuppgången. Ida fick åka hem då. När Henrik och hans familj flyttade packade familjen Yngve in i den lägenheten. Jag minns inte så mycket av de heller men jag minns att vi ofta bruka vara ute i sandlåndan och leka pinnen med Madelen som bodde i första lägenheten till vänster, den lägenheten som ligger under oss, Tobias och Elin som bor över mig, Andrea och min bror som fortfrande bor hemma. Pinnen gick ut på att man rita upp lika stora rutor i sanden, varje person fick ett land och man fick välja vilket land man ville vara. Jag brukade vilja vara ett öststatsland. I mitten där alla länder möts sattes en pinne, ungefär en underarmslängd lång. Någon utsågs till att börja säga ett land som någon av de andra hade och denne skulle då springa fram och ta pinnen och skrika stop. Då skulle alla som sprungit iväg för att det inte var deras land som roppades upp stanna och nu fick den med pinnen kasta den på någon, men personen med pinnen måste fortfrande stå kvar i sitt land. Träffar den någon så får personen som kastade pinnen ställa sig i sitt utmärkta område och med hjälp av pinnen rita i sanden och på så sätt sudda ut sin egna gräns och göra sitt land större. Alltså ta land från den andra. Alla återgick till sina länder och den som tjuvat åt sig land fick då skrika ett nytt land och så fortsatte det till någon hade tagit herraväldet eller tills vi blev så osams att någon stack iväg och tjurade. Vi kan inte ha vart så många år då heller.
När familjen Yngve flyttade kom Andrea med sin mor och hennes Peter och dersa lilla gemensama dotter Amanda och flyttade in. Det var tider, för då bodde Andrea, en av mina absolut närmaste och definitivt äldsta vän under mig och Elin, min andra väldigt goda vän över mig. Det var en väldigt bra tid och vi hittade på en massa hyss och det var verkligen glada tider ur barndomen. Andreas halvlillasyster Amanda var på g att lära sig att prata då och lärde sig snabbt att säga abba till mig, innan hon kunde säga Andrea. På den tiden spelade jag och Andrea gitarr på Katedralskolan med vår privata gitarrlärare. Det vi lärde oss då minns jag ingeting av idag. Men kul var det.
När familjen Mal flytta in hade Andrea sen ett tag tillbaka packat sina lådor och flyttat några kvarter bort. Familjen Mal bestod av en mamma som var väldigt benägen om att skrika på något av sina 10 barn. Fadern såg man inte till så ofta. Jag förstår inte riktigt hur de kunde få plats i en 5 rummare, men kanske var de det som tillslut fick dem att flytta. Eller var det klagomålen på att deras musik hördes upp genom köksfläkten, inte bara upp till våran utan även till grannarna över oss.
Sen flyttade det in en familj som jag knappt la märket till och efter dem bor nu en trevlig och rökfri familj med små barn och stor hund.
Mittemot dem i lägenheten på förstaplan till höger bodde familjen Svensson hur länge som helst. De hade en brun hund som hette Lukas och det tycktes bara bli fetare och fetare. Jag mins Herr Svenssons, fru Svensson extra tydligt från den gången då min mamma jobbade som dagmamma och vi såg från fönstret hur en bil började brinna ute på vägen utanför oss. Hur fru Svensson tog sig ut dit och tog hand om de chockade innan ambulans och brandbil kom till platsen. Hon var en snäll dam. Deras barn växte sitt till vuxna individer och flyttade därifrån, en dag flyttade även fru Svensson. In i lägenheten tillsammans med Herr Svensson flyttade en Indier in. Hälsa på dem i trappuppgången ibland när vi korsade varandras vägar och ibland när man passerade förbi utanför dersa fönster kunde man se de vuxna männen trippa omkring med bara överkroppar. Det startade ett företag och jag fattar fortfarande inte vad de handlar om. En dag fick jag höra att herr Svensson flyttat till Jönköping. In flyttade en familj som nu förtiden sprider matlukt i trappuppgången. Kryddigt och härligt.
En våning upp till vänster bor jag, eller där bor mina föräldrar, bror och jag. Ibland händer det att alla läser varsin kalle anka till kvällsmat eller att vi inte alls äter det.
Mitt emot oss bodde familje Frodig. Frollic och jag gick i samma klass länge och vi hitta på en massa dumheter. Vi var grymt dåliga på att smälta choklad för då fatta vi inte vad vattenbad var och när vi micra poppcorn brände vi dem, smälte smör och hällde över för att få bort den brända smaken. Dom flyttade och inkvarterade sig gjorde en hög studenter. De första kullen såg jag inte så mycket mer av än då man hälsa på dem i trappen, på sena nätter kunde man höra att några av dem hade sex. Härligt för dom. Då bruka jag sätta mig i köket och pussla eller bara kolla på teve. De gänget byttes ut om ett skönt gäng där en av dem ofta satt på toaletten och spela gitarr. Det var en fröjd att göra tvåan och ha livemusik samtidigt. Minns jag inte helt fel så såg de ganska bra ut. Nu bor det fortfrande studenter där, utbytesstudenter och vanliga studeneter. Dem är trevliga.
På tredje planet till vänster bodde Gösta när jag var väldigt liten. Han brukade kalla mig för Ebba Grå, Ebba Grön osv, det var beroende på vilken färg jag bar på mina kläder. Dom flyttade och in flyttade ännu flera studenter. På helgkvällar kunde man höra gitarr och scoutsånger. Ganska trevligt, men jag var väldigt liten då.
Efter dom flyttade familjen Thoor in. Just nu är de tre ur familjen som bor där, de har numera 2 hundar kvar, två katter och ett akvarium som är igenväxt med några få fiskar. Jag tycker om att vara uppe hos Elin, det är trevligt där och vi har gjort mycket kul tillsammans.
Mitt emot dem har det flyttat in och ut en massa folk, har inte haft så stor koll på dem. Först tror ja att Jonas bodde där, han var en konstig typ men Madeline tyckde då inte de och de var tillsammans ett tag. Sen flytta de och en annan mysig familj flytta in. Tror mamman var från Holland. De hade två söner som vi bruka kalla Kroppen och Skinnet, efter Göran Kropp och Ola Skinnarmo. Anledning - de bruka vara ute och klättar på de lilla berget utanför. Riktigta bergsbestigare. De flyttade sorligt vis också och in flyttade en familj som fortfarande bor här. De har en hund och en son, kanske en dotter.
Jag kommer nog att sakna allt detta en dag men nu vill jag bara flytta här ifrån. 7 månader kvar tills jag avslutat sista året på gymnasiet. Det känns på något vis som det sista gymnasieåret bara vart jobbigt här hemma. Jag kunde ståt med slutbetygen nu i somras, men jag valde att byta skola, studieort och linje och fick då ett år extra. Det valet jag gjorde känns rätt för mig, men detta extra året hemma har inte alls känts så himla rätt. Kanske tur då att jag om helgerna på i ett hus i skogen och om vardagarna tillbringar mycket tid i Vadstena där jag pluggar. Omväxling förnöjer och hemma bra men borta bäst

Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo,
några månader om året,
så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap,
där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn,
och sjunger underbart.

Att trivas.

Vi tog oss ner till Nice efter tågresan med tejp och räkost. Nattåget till Nice åkte vi i förstaklass och ingen kollade våra andraklass InterRailkort. Ganska skönt. Killarna sov medans jag satt och förundrades av ett rejält åskväder när vi åkte utefter den Franska kusten. Morgonen grydde och jag fick se mina första palmer och Medelhavet för första gången och solen tittade fram mellan molnen. Den dagen fick jag min första solbränna vid Medelhavet i en stad full med enkelriktade gator och soppgubbar med riktiga kvastar av trä och ris som spretar åt alla håll. Jag tycker nog om Nice.
Vi tog in på ett hostel några hundra meter från stationen och medans rummet med dubbelsäng och en nittiosäng städades och molnen skingrades. Jonathan behövde inte dela säng. Vi gick genom staden ner mot stranden och jag åt min första frukost vid Medelhavet på en mysig resturang som erbjöd "american coffe" och creéps. Jag och Tim, han med de snygga musklerna drack kaffe och Jonathan som hade lämnat sin kamera i packningen i förrådet utanför hostlet åt creéps och drack cappocine. Det var en fin morgon och vi hade utsikt över det grönblåa vattnet. Vi chansade på en vinflaska, köpte en korkskruvsöppnare, camembreost och baugetter och satte oss på stenstranden i den 30 gradiga värmen. Sol, vin och bara överkroppar. Nöjd. Något senare bada jag för första gången i Medelhavet, det börja blåsa på och de salta vattnet började få in riktigt shysta vågor, som övergick till ganska jättestora vågor. Efter lite allt för mycket salt i ögonen tog jag mig tillslut upp på stenstranden och satte mig för att torka till lite på de rundslipade stenarna. Grabbarna kom upp men snart var vi i igen. Det vara ett äventyr att bara ta sig i. Jag kom inte ens ut på djupt vatten, kom inte ens till midjedjupt vatten innan vågorna slog ner mig mot stenarna. Jag somna på min handduk i solen istället. Vakna till och en arm låg kring min midja. Att trivas. Vi återgick till hostelet och vi bar på en hel hög vattenflaskor och en vinflaska såklart. Frukost till morgondagen var fixad, den skulle vi äta på färjan.
Det var 30 grader varmt, mörkt och liv och rörelse på invånarna i Nice den kvällen. Jag åt för andra gången på Subway, första gången var i Mullhouse. Nice är najs.
Transportsträckan Nice-Korsika, som är en relativt stor ö i medelhavet tillbringar vi till största del uppe på soldäck, drickandes vin ur kåsa, ätandes baugetter med ost och nutella. Att trivas. Jonathan och jag begav oss ner för att besöka toaletterna, för sådant kan vara nog så behövligt ibland. Det blåste ganska rejält ute på medelhavet den dagen och vi höll oss i ledstängerna när vi gick neråt. Under däck fanns barnfamiljer, ensamstående och sittandes som uppehöll sig med att spy. Inte okej. Känslan av att vi var dyngraka infann sig, i det anseendet att det skulle vart balansen som svek. Båten krängde fram och tillbaka och vi skratta oss hesa. De dryga 6 timmarna på färjan var ett äventyr i sig.

Tejp

Jag har en dålig vana. Det brukar alltid urarta till att jag sitter och tuggar på sladden till mina tejpade hörlurar. Det är ett ganska bra minne, mina tejpade hörlurar. Kan i förbivägen även tillägga att min mp3 är tejpad den också med leukoplast. Anledning? Jag har åkt mycket tåg i sommar. Jag var ute på tågluff med två vänner, Tim och Jonathan. Jonathan är har en stor och bra kamera och Tim har snygga muskler och tycker om att tejpa. Våran resa gick ganska felfri från Malmö till Berlin med nattåget. I Berlin beslöt vi oss för att åka mot Frankfurt, för det finns ju bara ett Frankfrut i Tyskland. Trodde vi, men efter en halvtimme på tåget hittar vi det andra Frankfurt som vi var påväg mot, Frankfurt (Order) på gränsen till Polen. Vi gjorde slag i saken och hoppade av på nästkommande stopp. Vi hamna i Erkner. Erkner var väl lite sådär. En lite station med ett fint staitonshus och några spår. Utanför stationen skymtade rivningshus och grushögar och människorna på den soliga morgonperrongen såg bittra och tysta ut. Det måste bero på att de bara kom tvåa, tvåa i fotbolls EM.
Vi tog oss tillbaka till Berlin och hittade ett snabbtåg ner till Basel i Schweits. 911 kilometer på sex timmar och en maxhastighet på 230 km/h. Efter en lång omgång TP i miniformat, knäckemackor med räkost och säkert 10 olika sovställningar var vi fortfarande inte framme. Då hittade Tim min leukoplast och lånade min mp3. Om sanningen ska fram så var faktiskt ena luren ganska trasig, så det ska han ha tack för. Men i förebyggande syfte så tejpa han den andra luren också samt MP3:n, utifall att den någon gång i framtiden skulle få för sig att gå sönder. Den har hittills inte fått för sig det.

Pendeltåg

Jag har tagit platsen i bussen, långt fram där man kan sitta fyra, två och två mot varandra. Egentligen tycker jag inte om att sitta så pass långt fram, i vart fall blir jag sittande där ensam hela vägen mellan Mjölby och Vadstena och det är någonting visst med att pendla tidiga mornar när fönsterrutan förvandlad till en kapplöpning mellan regndropparna som släppts från höjderna. Med Groundations låt "dem rise" i mina tejpade hörlurar och jag följer några av regndropparna från det vänstra hörnet ner mot mitten på fönsterrutan. Det är fortfranade mörkt ute och ingen Annie på bussen och inte heller någon Jore. Visserligen brukar han åka med sin far, som jobbar på skolan. Det måste vara skönt att få åka bil hela vägen men på något vis föredrar jag nog ändå buss. Direktbussen om jag hade fått välja. Men det kan inte vara lätt alla gånger att ha sin far som lärare, som till exempel när vi för ett tag sen hade Natur- och friluftsliv med honom och han försvinner iväg och låter oss underhålla varandra bäst vi kan, för det kan vi mycket väl. Efter några fem minuter hörs det välkända ropet som bara han kan framkalla. Hur mycket vi har försökt så får vi inte till det där lilla extra. Vi öppnar dörren till friluftsförrådets korridor och där, längst bort i andra änden sitter han men bar överkropp och ett renskin över axlarna. Vi får sätta oss på liggunderlag utefter korridorens väggar och han börjar prata med inlevelse, som att han tagit oss med till stenåldern. Jag möter Annies blick och fnittret går snabbt över till hysteriska skrattanfall. Jore däremot drar luvan över huvudet och kollar bort.
HURSOMHELST, jag åker ensam idag och det regnar ute. Östgötaslätten är vackrare i frost, dimma och soluppgång. Jag sitter och räknar på fingrarna, det gäller vinter- och sommartid. Minns jag inte helt fel så är det dags att ställa om klockan snart, men hur var det nu!? Kan det vara så att man ställer fram klockan på våren för då ställer man ut utemöblerna och på hösten ställer man tillbaka dem, alltså tillbaka klockan. Jag sitter länge och funderar men det måste bli så att det blir en extra timme sovmorgon, så länge man inte bestämnmer sig av någon annorlunda anledning att gå upp en timme tidigare. Då måste det alltså bli att klockan blir 22.00 en timme tididager på kvällen. Hjärnkontoret har tagit semester och lämnat en liten minneslapp där uppe, det prasslar härligt när jag skakar på huvudet.
Under engelska B lektionen är vi full klass, jag, hilding, Felizia, Dennis och, och. Just det, vi är inte flera. Det är vi fyra och Paloma. Lektionerna kan vara uppiggande och fundersamma, läraren är från Spanien och pratar Spanska och Engelska, det tackar vi för. Under dagens lektion prata vi ytters lite om huvudämnet grammatik och destomera om ICA, rädslor, spindlar och lägenhetspriser i Spanien. Gosch! Trots allt detta hann hon även att skälla ut och försöka prata vett med dennis inför oss. Vi två lämna salen och de andra två plockar ihop sina saker och hon säger till dem att jag och Dennis nog inte är intresserade och ska försöka se till att vi byter grupp. Till vilken frågar jag mig och känner hon att en grupp på 2 personer är lagom så visst.
Jag blev däremot smärre chockad då Josef helt självklart börjar prata om att vi ska till Örebro idag. What? Nu ska vi åka till Örebro och kolla på Avenue Q, teater alltså och jag var helt inställd på att åka och jobba med glada och entusiastiska människor som ville ge mig nackspärr tack vare min kunskap om att kunna säkra och deras nyfikenhet om hur det är att klättra eller för den delen bli nerfirad.
Så nu ska hela goa familjen (NF06) upp till örebro, vi åker 16.10 och lär väl återkomma ikväll någongång. Jag vet hur detta kommer att sluta!